Red inte i söndag för jag och Sara hade lektionsstallet att fixa med då. Onsdagen innan det kom jag ut så sent att det knappt var lönt att rida. Så jag började ifrågasätta mitt engagemang ifråga om honom.
Men jag tog mig iaf motvilligt till stallet idag. 
Skrittade ner till ån, red över in i skogen. Klättrade upp på någon ås vilket var skitjobbigt för honom men han gjorde det ändå, för att jag bad honom.
Han gjorde precis allt jag bad om. Utan att sega det minsta. Mörkret hade fallit och jag såg knappt han öron längre.  Jag som är smått mörkrädd satt på en häst mitt i ingenstans.
Men han fortsatte gå, tog oss säkert hemåt utan någon hjälp av mig.
Och det ar då som jag insåg hur mycket jag behöver honom.
Att alla skulle behöva någon som honom. Som får en att må bra. Att inte vara rädd. Att glömma gårdagen, morgondagen.

Så till Hallingsfalls Ryan, aka Dunder,

KÄRLEK PÅ DIG !!