Ibland önskar jag att jag vore mer impulsiv och handlade utan att tänka efter allt för mycket.

Hade jag varit det så hade antagligen skrikit  J-Ä-V-L-A- -F-I-T-T-K-Ä-R-R-I-N-G  som jag ville igår.
Rakt ut hade jag skrikit det. Utan en tanke på vad lärarna skulle ha att säga om det.
För de skulle ha kommenterat det.
Jag kan riktigt se det framför mig:

Eleverna på kullen som tystnar och kollar runt efter vem som vrålat.
Sedan när de upptäcker mig flankerad av en asgarvande Niklas och en amanda som fnittrar och säger att det var bra gjort.
De förvånade minerna på personen jag vrålat åt och dennes polare.
Birgitta som kommer fram och undrar vad som är på gång:
- Vad var nu det där? Olivia?
Hur alla 7or, 8or och 9or börjar surra när jag pekar finger åt personen för att sedan vända mig om å säga till Birgitta: Jag kände att det behövdes. The Botten is nådd!


Så jävla härligt! Fast det var kanske ändå tur att jag inte gjorde det. Efterdyningarna hade troligtvis blivit som vågorna på Kreta: Högre än jag och livsfarliga.